forsta veckan (Venezuela)

Efter forsta veckan i Venezuela har vi kommit in i resandets rytm. I Caracas blev vi val omhandertagna. Vi kom fram till en valomhandertagen flygplats med vara sma 12 liters ryggsackar pa vara biffiga ryggar, och med imigrationspapperna i handen (fel ifyllda) Vi tar oss igenom passkontrollen och far vara venezolanska stamplar. En hjalpsam man fragar oss vilket flyg vi anlant med och passar pa att skjuta in foljdfragan om vi vill vaxla dollar. Redan i detta skede marker vi att efterfragan pa US dollars ar stor i landet. Val ute ur bagagehamtningen hor vi Antonios, fadern i var vardfamilj, rop "Marcelo! Sebastian!". Tillsammans med dottern Alejandra leds vi ut i den karibiska varmen som chockar oss med sin absoluta luftfuktighet. Landskapet ar det andra som chockar oss. Hoga berg och moln som trycker pa dem omringar Venezuelas storsta flygplats. Vi hoppar in i familjen SUV och pa resan hemat borjar vi forsta trafik kaoset som tycks bli allt mer intensivt. Pick-up bilar med folk staende pa flaket, bussar med biljettforsaljanaren hangandes utanfor, motorcykeltaxis korandes pa trotoaren, rodljus som likt julgransbelysning endast finns som dekoration. Valkommen till Caracas! Varldens farligaste stad! Fragan vi staller oss ar om det ar kriminaliteten eller trafiken som tilldelat standen dess titel. Under tva dagar blir vi exeptionellt omhandertagna av Tica och Antonios medelklassfamilj. En familj tillhorandes en klass som tycks fa ha tagit mycket stryk under Chavez elva ar vid makten. Man tvingas halla med regeringen for att inte bli avskedad, och lonerna stammer inte alls overens med priserna. Chavez beslut att forbjuda vaxling fran bolivares till dollar, och hans oforgaga att tygla landets hoga inflation har lett till ett hog dollarkurs. Pa den svarta marknaden, som satter landets annars hoga priser, saljs en dollar for det dubbla. Lonen for en vanlig venezolan kanns knapp nar en bussbiljett kostar halften av en dagslon. Vi fragar Antonio hur de ens har haft rad till en fin bil varpa han svarar att de tagit lan med en ranta pa 25%. 25%??? Ja, men det blir ju vinst da landets inflation ligger over 30% och farre bilar tillverkas och importeras an vad de behovs. Saledes sjunker den totala summan av lanet varje ar, och bilens pris efter ett halvars anvandning ar hundra tusen kronor dyrare an priset pa en ny bil.

Venezuela verkar landet dar allt funkar bakvant. En 33 cl vattenflaska kostar mer an bensinen en stor amerikanare gor av pa en manads intensiv korning, valdspel ar forbjudna, men militar ikladda full krigsmundering, helautomatiska vapen samt hangranater ar en vanlig syn for venezolanen. Moderlandet, socialism eller doden, sager chavistas. Mycket snack, men faktum ar att de fattiga ar fortfarande fattiga och de rika ar fortfarande rika. Fattigdomen ar anledningen till landets stora osakerhet, och osakerheten har nu natt sin kulmen. Vi fick i tva dagar uppelva en caracasbo fran medelklassens dagliga liv, vilket bestod utav enbart bilresor fram och tillbaka, och besok till shopping centra som fungerar lite som fristader, fran gatans osakerhet och fran den sakallade socialismen.

Friheten i Caracas var begransad och vi beslutade oss att resa till naturreservatet Morrocoy med sina vackra oar. En bussresa fran Caracas till den mycket nergangna staden Valencia i en alltfor luftkonditionerad buss med igentackta fonsterrutor, och en promenad bort till den offentliga bussstationen med bussar pa bristningsgransen och skrikandes biljettforsaljare. Vi tog tag i den som skrek Chichiriviche, var nasta destination slangde vaskorna i lastutrymmet och hoppade i regnet i bussen. Bussen tog oss genom bergiga djungellandskap, forbi oljerafinaderier, smabyar och det karibiska havet till tonerna utav dundrande reaggeton, salsa och merengue, i ca 130 km/h pa slingringa vagar. Skolbarnen som var vara medpassagerare flog ur sina saten i guppen i bussen som det enda nya i var pioneer ljudsystemet, som anvandes till sin yttesta spets. Efter staden Tucacas fick sjalvfallet bussen punktering varpa vi tvingades byta buss till en som lamnade oss 12 km utanfor var slutstation. I mitten av ingenstans stod vi uttorkade, vi hade bara druckit 33 cl vatten pa en sju timmar lang resa i +30 graders varme, och hade ingen aning hur vi skulle ta oss till Chichiriviche. Vi ringde hostelets agare Amninta som var vanlig nog att hamta oss i sin Landrover och forde oss till den kaotiska byn Chichiriviche. Vi inkvarterade oss i ett litet rum, med sangstommar i betong, jorddoft, dusch med endast kallvatten (obs. inget vatten har kan nagonsin bli riktigt kallt), och privilegiumet bestaende av en tv som visade myrornas krig pa repeat, och som man inte fick sanka volymen pa eftersom det inte gick att hoja igen. Rummet kom dock att bli vart smultronstalle i den forfarliga staden, da det hade fungerande luftkonditionering. Varje gang vi lamnade det var det som att ga ut i en angbastu och stekas i solen som lag 200 m upp i luften.

Efter en natt tog vi en fiskebat till en narbelagen o, med gamar som kretsade over den, bassangvatten som inte svalkade, och 4 minuters promenad i omkrets. Sanden var utav hogsta kvalité och vi satte oss i skuggan utav ett trad. Runt tolvtrasket da solen stod i zenit, fick gick Sebasitians hunger i taket och vi bestallde en tallrik med stekt fisk, farska gronsaker och bananchips som mot var formodan smakade utsokt. Den forfarliga 7 timmars resan hit kandes mer an avlagsen och livet lekte. Vid halv 6 hamtades vi upp och fordes tillbaka till den nu overbefolkade staden, dar allt skrap lag pa marken, och bilarna stod uppradade med bagageluckan oppen i forsok att overrosta sin granne med Yolanda, We no speak americano. Kaoset i Caracas kandes i jamforelse lika ordnat som kon till charket pa Ica Tuna. Den obefintliga hogerregeln accompagnerades utav den obefintliga hogertrafiken. Sista dagen tog vi en battur till den mest populara on cayo sombrero, ett i efterhand daligt val eftersom det ar semestertid for venezolanerna och den annars fantastiska on foll offer for kaoset. En trost var de dykande pelikanerna, och korallerna.

Solbranda, blev ytterligare en dag i Chichiriviche inte poppis. Anledningen att stanna i staden hade forsvunnit, sa vi begav oss tidigt pa morgonen mot staden Coro. En stad som star pa UNESCOs varldsarvslista, en mer strukturerad stad, med spanskkoloniala byggnader som ar valskotta och en affar som star ut ur mangden med ett lite storre utbud av matvaror, som det i landet verkar finnas underskott utav. Vi leddes utav for omvaxlingens skull trevlig venezolan till ett trevligt och frascht hostel, som istallet for rattor och kackerlackor springandes kring benen har en trevlig skoldpadda som promenerar salarna. Vi har sovit i hangmattor och anvant oss av hangmattetekniken som Antonio larde oss (man ska hanga pa snedden for att hangmattan inte ska gunga). Marcelo hade dock en otrevlig toalettupplevelse da det blev stopp i toan samtidigt som toapappret tog slut. Nu ska vi laga mat innan vi ger oss ut pa en stadstur och senare pa eftermiddagen ska vi besoka sanddynorna som ligger en bit utanfor staden.

/ Marcelo och Sebastian