Hi, my name is Sebastian from Sweden. I have a background primarily as a personal trainer, working with all kinds of people since long before I started my studies in Sport Science. I have a lot of practical knowledge regarding programming, nutrition and client coaching. I feel that my knowledge combined with continued scientific knowledge here at UCAM can make me a better coach. My interest is mainly on how to make athletes stronger and faster. I want to do a experimental study comparing power output in different Clean variations, mainly using kettle bells, Dumbbells or barbell. This would be important when programming and choosing the correct variation for an athlete depending on their goal.
fredag 5 februari 2016
måndag 13 september 2010
Colombia Del 1
nu ar vi antligen tillbaka med ett andra inlagg efter langt om lange! Efter det gigantiska forsta inlagget har det inte direkt funnits motivation till att overtraffa det forsta i langd:P Ska forsoka komma ihog de mesta trots ett allt mer sviktande minne!
I staden Coro gjorde vi ett otroligt besok till sanddynor som finns utanfor staden, fraga mig inte varfor... men detta okenliknande landskap var otroligt haftigt! Tog andan ur bade mig och Marcelo.
Fran Corro, som for ovrigt var en otroligt pittoresk, ren och vacker stad (pa UNESCOS varldsarvslista) sa hoppade vi in i en Por Puesto (delad taxi) mot Maracaibo, som ar narmsta stora staden innan gransen till Colombia. Sitter och trangs med en belgare, en farsa med sin unge och en random tjockis. Dessa bilar bestar av amerikanare, rediga prototyper. Gammla mordarbilar ala Pontiac, Buick och Cadillac med stora motorhuvar, icke fungerande fonsterhissar, sate som hols fast med hjalp av baltet och en vattenslang som slagits samman pa ett vis som hindrade satet fran att falla bakot. En regel ar att hastighetsmataren aldrig fungerar, bakspegel ar ett plus. Att oppna fonstret ar inte sa latt som det kan verka vid en forsta anblick, vilket i ett senare fall resulterade i besok hos en bilmekaniker under ett bensinstopp, allt gar med hjalp av en kofot!
Iaf, vansinnesfarden tog oss till slut till Maracaibo, trots en ibland halvsovande och extremt loj chauffor som inte hade nat emot att ligga i mitten av vagen trots bilar som passerade, varfor inte kora sa nara de andra bilarna som mojligt utan att krocka, mojligen for att skramma oss "turister" till vansinne! Ska tillaggas att ungen i bilen spydde i mitt kna utan minsta forvarning, trist men nagra skratt lyckligare i alla fall:P
Fragade den urtrakiga belgaren ( vid namn Kim, dressad i en gul Ernst and Young t-shirt vid alla tillfallen) om han ville dela en Por Puesto till Maicao som ar gransstaden pa andra sidan i Colombia. Vi fick vanta i 1.5 timme pa att ytterliggare tva passagerare skulle ansluta sig. Killen som kor ar arg for att vi borjat kora pa tok for sent, da det tar runt 4 timmar till gransen! och han ska tillbaka innan morkret faller, sa forstar man hans oro sa har i efterhand.
Efter gral med en tant i taxin om att hon var rikigt langsam (vi fick aka och hamta upp allt hennes bagage nan annanstans, vilket tog ytterligare tid), utskallningen var helt klart befogad... samt massa politisk debatt dar taxichaufforen tyckte att "gringon ar inte sa dum anda" (marcelo)sa borjade vi narma oss den egentligen officiellt farliga gransen, varnad av alla ambassader och folket sjalva i Venezuela!
Vagarna blev allt samre, luften i bilen allt lokigare och folket langst med vagarna allt fattigare.
Klockan var nu 4 och solen gar ner runt 6 i Venezuela. En hel del vagkontroller med tungt bevapnad millitar och specialmilitar overallt. Till slut star vi vid den Venezuelanska passkontrollen. Hur smartfritt som helt, gar bort till ett hus och far en stampel. Kor nagra km i ingemansland. Colombianska motsvarigheten skulle visa sig vara betydligt knepigare. Jag, Marcelo och den trakiga belgaren gar in i tull huset. Marcelo och Jag for vara stamplar, Kims tur... passet sags vara ogiltligt (vilket inte stamde)... Killarna hittar nat problem som egentligen in ar ett problem... sjalvklart hintar dom om att vi kan "ge lite pengar for att underlatta"..
Belgaren, dum som han ar hade sjalvfallet inga pengar pa sig (varfor kan man fraga sig, antar han att det ska finnas en ATM maskin mitt i djungeln eller?). Chaufforen borja oroa sig allt mer, under nattetid harjar banditer langst med Venezuelanska vagen in mot Maracaibo och han kanske inte skulle hinna tillbaka innan morkrets fall.
Just nar chaufforen haller pa att packa ur belgarens vaska och ska ga bort och ge honom busspengar sa kommer Marcelo och Kim springande i sista sekund.
Killen ar skarrad, vi andra vill bara dar ifran och chaufforen borjar pressa honom pa pengar for att han behovt vanta allt for lange (forstaeligt det ocksa).... Kor nagra km, ser ytterligare ett stopp med fem militarer vid en checkpoint dar man ska vissa upp sin stampel man just fatt. Daligt system som vanligt:P
Tjejen i baksatet med har pa brostet (ackligt, vi vet) visar sitt ID. Killen fragar, var ar din stampel (papper pa att hon lamnar landet eller nat). Hon sager att hon inte har nagra for hon trodde att Venezuelanska medborgare var skonade fran allt sant.
Nej, du maste tillbaka och fa en stampel!Tjejen far helt enkelt ga av taxin pa order fran var sympatiske taxichauffor :P
Tjejen blev sjalvklart rord,falde en tar eller tva! Dar stod hon, helt ensam 3-5 km fran gransen! Trist men sant fick vi kora vidare, vaxlade pengar, hoppade in i den sista bussen i Maicao mot Santa Marta den den trakiga Belgaren i foljeslag eftersom han saknade pengar och fick lana av oss! Snalla som vi var bjod vi in killen pa vart hostell i samma rum!
Det ska poangteras att duden hade kravt mig pa 1 bolivar(1 SEK) som han hade betalat for ett pappaer till taxin (typ tax)
Vart enorma talamod med denna belgaren var ganska enastaenda sa har i efterhand tillbakablickandes! Ska tillaggas att Marcelo inte ens fick ett tack for att han i princip raddade livet pa stackarn:) Efter tva dagar i Santa Marta bestlot vi oss for att lamna belgaren som drog nan annanstans, inkvarterade oss pa ett enormt fint hostell med biljard, bar, pool, restaurang, satellit-tv och allt vad ett hostell for tva framtida magsjuka kan behova! Akte pa en magsjuka efter ett restaurangbesok utan dess like!
Efter ett intensivt regnande bestol vi oss for att flytta in fran uteserveringen, inte ens har slapp man vattnet. Kollade till vanster och sag vatten borja spruta fran golvets springa! Fontanen varade i drygt 40 min och gjorde golvet totalt vattenfyllt. Som tack for restaurangbesoket fick vi en smarre magsjuka av den antigen gammla och valdigt varma majonasen alternativt dricksvattnet i isen som kanske inte var som det bor. Ska tillagga att restaurangpersonalen tyckte att oversvamningen var totalt normalt, kvinnan sade"ingen fara, vattnet ar rent"...Nej, varfor ar det da fullt med jord pa golvet tankte vi:P
Tre dagar senare, 5 kilo lattare efter en risdiet, konstant diarre, feber och krakningar var vi pa vag mot Cartagena!
OBS! Santa Marta ar annars en mycket fin stad som inte ska foraktas trots vart restaurangbesok. VI HAR HITTILLS HAFT EN FANTASTISK RESA :)
Fortsattning foljer, detta blev en smarre lang historia:)
/Sebatian
I staden Coro gjorde vi ett otroligt besok till sanddynor som finns utanfor staden, fraga mig inte varfor... men detta okenliknande landskap var otroligt haftigt! Tog andan ur bade mig och Marcelo.
Fran Corro, som for ovrigt var en otroligt pittoresk, ren och vacker stad (pa UNESCOS varldsarvslista) sa hoppade vi in i en Por Puesto (delad taxi) mot Maracaibo, som ar narmsta stora staden innan gransen till Colombia. Sitter och trangs med en belgare, en farsa med sin unge och en random tjockis. Dessa bilar bestar av amerikanare, rediga prototyper. Gammla mordarbilar ala Pontiac, Buick och Cadillac med stora motorhuvar, icke fungerande fonsterhissar, sate som hols fast med hjalp av baltet och en vattenslang som slagits samman pa ett vis som hindrade satet fran att falla bakot. En regel ar att hastighetsmataren aldrig fungerar, bakspegel ar ett plus. Att oppna fonstret ar inte sa latt som det kan verka vid en forsta anblick, vilket i ett senare fall resulterade i besok hos en bilmekaniker under ett bensinstopp, allt gar med hjalp av en kofot!
Iaf, vansinnesfarden tog oss till slut till Maracaibo, trots en ibland halvsovande och extremt loj chauffor som inte hade nat emot att ligga i mitten av vagen trots bilar som passerade, varfor inte kora sa nara de andra bilarna som mojligt utan att krocka, mojligen for att skramma oss "turister" till vansinne! Ska tillaggas att ungen i bilen spydde i mitt kna utan minsta forvarning, trist men nagra skratt lyckligare i alla fall:P
Fragade den urtrakiga belgaren ( vid namn Kim, dressad i en gul Ernst and Young t-shirt vid alla tillfallen) om han ville dela en Por Puesto till Maicao som ar gransstaden pa andra sidan i Colombia. Vi fick vanta i 1.5 timme pa att ytterliggare tva passagerare skulle ansluta sig. Killen som kor ar arg for att vi borjat kora pa tok for sent, da det tar runt 4 timmar till gransen! och han ska tillbaka innan morkret faller, sa forstar man hans oro sa har i efterhand.
Efter gral med en tant i taxin om att hon var rikigt langsam (vi fick aka och hamta upp allt hennes bagage nan annanstans, vilket tog ytterligare tid), utskallningen var helt klart befogad... samt massa politisk debatt dar taxichaufforen tyckte att "gringon ar inte sa dum anda" (marcelo)sa borjade vi narma oss den egentligen officiellt farliga gransen, varnad av alla ambassader och folket sjalva i Venezuela!
Vagarna blev allt samre, luften i bilen allt lokigare och folket langst med vagarna allt fattigare.
Klockan var nu 4 och solen gar ner runt 6 i Venezuela. En hel del vagkontroller med tungt bevapnad millitar och specialmilitar overallt. Till slut star vi vid den Venezuelanska passkontrollen. Hur smartfritt som helt, gar bort till ett hus och far en stampel. Kor nagra km i ingemansland. Colombianska motsvarigheten skulle visa sig vara betydligt knepigare. Jag, Marcelo och den trakiga belgaren gar in i tull huset. Marcelo och Jag for vara stamplar, Kims tur... passet sags vara ogiltligt (vilket inte stamde)... Killarna hittar nat problem som egentligen in ar ett problem... sjalvklart hintar dom om att vi kan "ge lite pengar for att underlatta"..
Belgaren, dum som han ar hade sjalvfallet inga pengar pa sig (varfor kan man fraga sig, antar han att det ska finnas en ATM maskin mitt i djungeln eller?). Chaufforen borja oroa sig allt mer, under nattetid harjar banditer langst med Venezuelanska vagen in mot Maracaibo och han kanske inte skulle hinna tillbaka innan morkrets fall.
Just nar chaufforen haller pa att packa ur belgarens vaska och ska ga bort och ge honom busspengar sa kommer Marcelo och Kim springande i sista sekund.
Killen ar skarrad, vi andra vill bara dar ifran och chaufforen borjar pressa honom pa pengar for att han behovt vanta allt for lange (forstaeligt det ocksa).... Kor nagra km, ser ytterligare ett stopp med fem militarer vid en checkpoint dar man ska vissa upp sin stampel man just fatt. Daligt system som vanligt:P
Tjejen i baksatet med har pa brostet (ackligt, vi vet) visar sitt ID. Killen fragar, var ar din stampel (papper pa att hon lamnar landet eller nat). Hon sager att hon inte har nagra for hon trodde att Venezuelanska medborgare var skonade fran allt sant.
Nej, du maste tillbaka och fa en stampel!Tjejen far helt enkelt ga av taxin pa order fran var sympatiske taxichauffor :P
Tjejen blev sjalvklart rord,falde en tar eller tva! Dar stod hon, helt ensam 3-5 km fran gransen! Trist men sant fick vi kora vidare, vaxlade pengar, hoppade in i den sista bussen i Maicao mot Santa Marta den den trakiga Belgaren i foljeslag eftersom han saknade pengar och fick lana av oss! Snalla som vi var bjod vi in killen pa vart hostell i samma rum!
Det ska poangteras att duden hade kravt mig pa 1 bolivar(1 SEK) som han hade betalat for ett pappaer till taxin (typ tax)
Vart enorma talamod med denna belgaren var ganska enastaenda sa har i efterhand tillbakablickandes! Ska tillaggas att Marcelo inte ens fick ett tack for att han i princip raddade livet pa stackarn:) Efter tva dagar i Santa Marta bestlot vi oss for att lamna belgaren som drog nan annanstans, inkvarterade oss pa ett enormt fint hostell med biljard, bar, pool, restaurang, satellit-tv och allt vad ett hostell for tva framtida magsjuka kan behova! Akte pa en magsjuka efter ett restaurangbesok utan dess like!
Efter ett intensivt regnande bestol vi oss for att flytta in fran uteserveringen, inte ens har slapp man vattnet. Kollade till vanster och sag vatten borja spruta fran golvets springa! Fontanen varade i drygt 40 min och gjorde golvet totalt vattenfyllt. Som tack for restaurangbesoket fick vi en smarre magsjuka av den antigen gammla och valdigt varma majonasen alternativt dricksvattnet i isen som kanske inte var som det bor. Ska tillagga att restaurangpersonalen tyckte att oversvamningen var totalt normalt, kvinnan sade"ingen fara, vattnet ar rent"...Nej, varfor ar det da fullt med jord pa golvet tankte vi:P
Tre dagar senare, 5 kilo lattare efter en risdiet, konstant diarre, feber och krakningar var vi pa vag mot Cartagena!
OBS! Santa Marta ar annars en mycket fin stad som inte ska foraktas trots vart restaurangbesok. VI HAR HITTILLS HAFT EN FANTASTISK RESA :)
Fortsattning foljer, detta blev en smarre lang historia:)
/Sebatian
måndag 30 augusti 2010
forsta veckan (Venezuela)
Efter forsta veckan i Venezuela har vi kommit in i resandets rytm. I Caracas blev vi val omhandertagna. Vi kom fram till en valomhandertagen flygplats med vara sma 12 liters ryggsackar pa vara biffiga ryggar, och med imigrationspapperna i handen (fel ifyllda) Vi tar oss igenom passkontrollen och far vara venezolanska stamplar. En hjalpsam man fragar oss vilket flyg vi anlant med och passar pa att skjuta in foljdfragan om vi vill vaxla dollar. Redan i detta skede marker vi att efterfragan pa US dollars ar stor i landet. Val ute ur bagagehamtningen hor vi Antonios, fadern i var vardfamilj, rop "Marcelo! Sebastian!". Tillsammans med dottern Alejandra leds vi ut i den karibiska varmen som chockar oss med sin absoluta luftfuktighet. Landskapet ar det andra som chockar oss. Hoga berg och moln som trycker pa dem omringar Venezuelas storsta flygplats. Vi hoppar in i familjen SUV och pa resan hemat borjar vi forsta trafik kaoset som tycks bli allt mer intensivt. Pick-up bilar med folk staende pa flaket, bussar med biljettforsaljanaren hangandes utanfor, motorcykeltaxis korandes pa trotoaren, rodljus som likt julgransbelysning endast finns som dekoration. Valkommen till Caracas! Varldens farligaste stad! Fragan vi staller oss ar om det ar kriminaliteten eller trafiken som tilldelat standen dess titel. Under tva dagar blir vi exeptionellt omhandertagna av Tica och Antonios medelklassfamilj. En familj tillhorandes en klass som tycks fa ha tagit mycket stryk under Chavez elva ar vid makten. Man tvingas halla med regeringen for att inte bli avskedad, och lonerna stammer inte alls overens med priserna. Chavez beslut att forbjuda vaxling fran bolivares till dollar, och hans oforgaga att tygla landets hoga inflation har lett till ett hog dollarkurs. Pa den svarta marknaden, som satter landets annars hoga priser, saljs en dollar for det dubbla. Lonen for en vanlig venezolan kanns knapp nar en bussbiljett kostar halften av en dagslon. Vi fragar Antonio hur de ens har haft rad till en fin bil varpa han svarar att de tagit lan med en ranta pa 25%. 25%??? Ja, men det blir ju vinst da landets inflation ligger over 30% och farre bilar tillverkas och importeras an vad de behovs. Saledes sjunker den totala summan av lanet varje ar, och bilens pris efter ett halvars anvandning ar hundra tusen kronor dyrare an priset pa en ny bil.
Venezuela verkar landet dar allt funkar bakvant. En 33 cl vattenflaska kostar mer an bensinen en stor amerikanare gor av pa en manads intensiv korning, valdspel ar forbjudna, men militar ikladda full krigsmundering, helautomatiska vapen samt hangranater ar en vanlig syn for venezolanen. Moderlandet, socialism eller doden, sager chavistas. Mycket snack, men faktum ar att de fattiga ar fortfarande fattiga och de rika ar fortfarande rika. Fattigdomen ar anledningen till landets stora osakerhet, och osakerheten har nu natt sin kulmen. Vi fick i tva dagar uppelva en caracasbo fran medelklassens dagliga liv, vilket bestod utav enbart bilresor fram och tillbaka, och besok till shopping centra som fungerar lite som fristader, fran gatans osakerhet och fran den sakallade socialismen.
Friheten i Caracas var begransad och vi beslutade oss att resa till naturreservatet Morrocoy med sina vackra oar. En bussresa fran Caracas till den mycket nergangna staden Valencia i en alltfor luftkonditionerad buss med igentackta fonsterrutor, och en promenad bort till den offentliga bussstationen med bussar pa bristningsgransen och skrikandes biljettforsaljare. Vi tog tag i den som skrek Chichiriviche, var nasta destination slangde vaskorna i lastutrymmet och hoppade i regnet i bussen. Bussen tog oss genom bergiga djungellandskap, forbi oljerafinaderier, smabyar och det karibiska havet till tonerna utav dundrande reaggeton, salsa och merengue, i ca 130 km/h pa slingringa vagar. Skolbarnen som var vara medpassagerare flog ur sina saten i guppen i bussen som det enda nya i var pioneer ljudsystemet, som anvandes till sin yttesta spets. Efter staden Tucacas fick sjalvfallet bussen punktering varpa vi tvingades byta buss till en som lamnade oss 12 km utanfor var slutstation. I mitten av ingenstans stod vi uttorkade, vi hade bara druckit 33 cl vatten pa en sju timmar lang resa i +30 graders varme, och hade ingen aning hur vi skulle ta oss till Chichiriviche. Vi ringde hostelets agare Amninta som var vanlig nog att hamta oss i sin Landrover och forde oss till den kaotiska byn Chichiriviche. Vi inkvarterade oss i ett litet rum, med sangstommar i betong, jorddoft, dusch med endast kallvatten (obs. inget vatten har kan nagonsin bli riktigt kallt), och privilegiumet bestaende av en tv som visade myrornas krig pa repeat, och som man inte fick sanka volymen pa eftersom det inte gick att hoja igen. Rummet kom dock att bli vart smultronstalle i den forfarliga staden, da det hade fungerande luftkonditionering. Varje gang vi lamnade det var det som att ga ut i en angbastu och stekas i solen som lag 200 m upp i luften.
Efter en natt tog vi en fiskebat till en narbelagen o, med gamar som kretsade over den, bassangvatten som inte svalkade, och 4 minuters promenad i omkrets. Sanden var utav hogsta kvalité och vi satte oss i skuggan utav ett trad. Runt tolvtrasket da solen stod i zenit, fick gick Sebasitians hunger i taket och vi bestallde en tallrik med stekt fisk, farska gronsaker och bananchips som mot var formodan smakade utsokt. Den forfarliga 7 timmars resan hit kandes mer an avlagsen och livet lekte. Vid halv 6 hamtades vi upp och fordes tillbaka till den nu overbefolkade staden, dar allt skrap lag pa marken, och bilarna stod uppradade med bagageluckan oppen i forsok att overrosta sin granne med Yolanda, We no speak americano. Kaoset i Caracas kandes i jamforelse lika ordnat som kon till charket pa Ica Tuna. Den obefintliga hogerregeln accompagnerades utav den obefintliga hogertrafiken. Sista dagen tog vi en battur till den mest populara on cayo sombrero, ett i efterhand daligt val eftersom det ar semestertid for venezolanerna och den annars fantastiska on foll offer for kaoset. En trost var de dykande pelikanerna, och korallerna.
Solbranda, blev ytterligare en dag i Chichiriviche inte poppis. Anledningen att stanna i staden hade forsvunnit, sa vi begav oss tidigt pa morgonen mot staden Coro. En stad som star pa UNESCOs varldsarvslista, en mer strukturerad stad, med spanskkoloniala byggnader som ar valskotta och en affar som star ut ur mangden med ett lite storre utbud av matvaror, som det i landet verkar finnas underskott utav. Vi leddes utav for omvaxlingens skull trevlig venezolan till ett trevligt och frascht hostel, som istallet for rattor och kackerlackor springandes kring benen har en trevlig skoldpadda som promenerar salarna. Vi har sovit i hangmattor och anvant oss av hangmattetekniken som Antonio larde oss (man ska hanga pa snedden for att hangmattan inte ska gunga). Marcelo hade dock en otrevlig toalettupplevelse da det blev stopp i toan samtidigt som toapappret tog slut. Nu ska vi laga mat innan vi ger oss ut pa en stadstur och senare pa eftermiddagen ska vi besoka sanddynorna som ligger en bit utanfor staden.
/ Marcelo och Sebastian
Venezuela verkar landet dar allt funkar bakvant. En 33 cl vattenflaska kostar mer an bensinen en stor amerikanare gor av pa en manads intensiv korning, valdspel ar forbjudna, men militar ikladda full krigsmundering, helautomatiska vapen samt hangranater ar en vanlig syn for venezolanen. Moderlandet, socialism eller doden, sager chavistas. Mycket snack, men faktum ar att de fattiga ar fortfarande fattiga och de rika ar fortfarande rika. Fattigdomen ar anledningen till landets stora osakerhet, och osakerheten har nu natt sin kulmen. Vi fick i tva dagar uppelva en caracasbo fran medelklassens dagliga liv, vilket bestod utav enbart bilresor fram och tillbaka, och besok till shopping centra som fungerar lite som fristader, fran gatans osakerhet och fran den sakallade socialismen.
Friheten i Caracas var begransad och vi beslutade oss att resa till naturreservatet Morrocoy med sina vackra oar. En bussresa fran Caracas till den mycket nergangna staden Valencia i en alltfor luftkonditionerad buss med igentackta fonsterrutor, och en promenad bort till den offentliga bussstationen med bussar pa bristningsgransen och skrikandes biljettforsaljare. Vi tog tag i den som skrek Chichiriviche, var nasta destination slangde vaskorna i lastutrymmet och hoppade i regnet i bussen. Bussen tog oss genom bergiga djungellandskap, forbi oljerafinaderier, smabyar och det karibiska havet till tonerna utav dundrande reaggeton, salsa och merengue, i ca 130 km/h pa slingringa vagar. Skolbarnen som var vara medpassagerare flog ur sina saten i guppen i bussen som det enda nya i var pioneer ljudsystemet, som anvandes till sin yttesta spets. Efter staden Tucacas fick sjalvfallet bussen punktering varpa vi tvingades byta buss till en som lamnade oss 12 km utanfor var slutstation. I mitten av ingenstans stod vi uttorkade, vi hade bara druckit 33 cl vatten pa en sju timmar lang resa i +30 graders varme, och hade ingen aning hur vi skulle ta oss till Chichiriviche. Vi ringde hostelets agare Amninta som var vanlig nog att hamta oss i sin Landrover och forde oss till den kaotiska byn Chichiriviche. Vi inkvarterade oss i ett litet rum, med sangstommar i betong, jorddoft, dusch med endast kallvatten (obs. inget vatten har kan nagonsin bli riktigt kallt), och privilegiumet bestaende av en tv som visade myrornas krig pa repeat, och som man inte fick sanka volymen pa eftersom det inte gick att hoja igen. Rummet kom dock att bli vart smultronstalle i den forfarliga staden, da det hade fungerande luftkonditionering. Varje gang vi lamnade det var det som att ga ut i en angbastu och stekas i solen som lag 200 m upp i luften.
Efter en natt tog vi en fiskebat till en narbelagen o, med gamar som kretsade over den, bassangvatten som inte svalkade, och 4 minuters promenad i omkrets. Sanden var utav hogsta kvalité och vi satte oss i skuggan utav ett trad. Runt tolvtrasket da solen stod i zenit, fick gick Sebasitians hunger i taket och vi bestallde en tallrik med stekt fisk, farska gronsaker och bananchips som mot var formodan smakade utsokt. Den forfarliga 7 timmars resan hit kandes mer an avlagsen och livet lekte. Vid halv 6 hamtades vi upp och fordes tillbaka till den nu overbefolkade staden, dar allt skrap lag pa marken, och bilarna stod uppradade med bagageluckan oppen i forsok att overrosta sin granne med Yolanda, We no speak americano. Kaoset i Caracas kandes i jamforelse lika ordnat som kon till charket pa Ica Tuna. Den obefintliga hogerregeln accompagnerades utav den obefintliga hogertrafiken. Sista dagen tog vi en battur till den mest populara on cayo sombrero, ett i efterhand daligt val eftersom det ar semestertid for venezolanerna och den annars fantastiska on foll offer for kaoset. En trost var de dykande pelikanerna, och korallerna.
Solbranda, blev ytterligare en dag i Chichiriviche inte poppis. Anledningen att stanna i staden hade forsvunnit, sa vi begav oss tidigt pa morgonen mot staden Coro. En stad som star pa UNESCOs varldsarvslista, en mer strukturerad stad, med spanskkoloniala byggnader som ar valskotta och en affar som star ut ur mangden med ett lite storre utbud av matvaror, som det i landet verkar finnas underskott utav. Vi leddes utav for omvaxlingens skull trevlig venezolan till ett trevligt och frascht hostel, som istallet for rattor och kackerlackor springandes kring benen har en trevlig skoldpadda som promenerar salarna. Vi har sovit i hangmattor och anvant oss av hangmattetekniken som Antonio larde oss (man ska hanga pa snedden for att hangmattan inte ska gunga). Marcelo hade dock en otrevlig toalettupplevelse da det blev stopp i toan samtidigt som toapappret tog slut. Nu ska vi laga mat innan vi ger oss ut pa en stadstur och senare pa eftermiddagen ska vi besoka sanddynorna som ligger en bit utanfor staden.
/ Marcelo och Sebastian
tisdag 14 juli 2009
Hemresa!!
Sista dagen i USA idag, känns lite lustigt, känner mig nästan hemma här efter så långt tid. Hoppas flyget går bra med tanke på min förkylning!
Ska bli skönt att komma hem och träffa alla kära. I helhett har upplevelserna i USA varit större och bättre än förväntat. Känner verkligen att jag lärt känna den amerikanska individen bättre. Har trivts mycket bra här och sett otroligt mycket. Framför allt har jag träffat fantastiska människor över hela landet, en gästvänlighet som är svår att överträffa. Många av de förutfattade meningar kring USA jag haft kan jag nu sudda bort. Det är helt klart ett gigantiskt land med gigantiskt mycket att erbjuda, oavsätt hur du reser :)
Har nu packat allt och väntar på en shuttlebus som ska plocka upp mig här i Washington Heights vid 15.00, 25 dollar men det får jag punga upp! Lite tidiigt men fanns inga senare bussar. Flyger vid 19.40 och beräknas vara i Köpenhamn imon vid 16 tiden.
Vi ses snart, tack för denna gången, uppskattar verkligen alla som läser bloggen eller bara kollar bilder :) Kolla gärna in sidan i framtiden!!
PussoKram
/basti
Måleriprojekt hos min värd Zev, extremt bra timing med mitt besök :P Inboxad cykel i väntan på hemresan!
Time square
Rustik kyrka
Starkeman
Greenwich village
Brooklyn från Williamsburg bridge
Ska bli skönt att komma hem och träffa alla kära. I helhett har upplevelserna i USA varit större och bättre än förväntat. Känner verkligen att jag lärt känna den amerikanska individen bättre. Har trivts mycket bra här och sett otroligt mycket. Framför allt har jag träffat fantastiska människor över hela landet, en gästvänlighet som är svår att överträffa. Många av de förutfattade meningar kring USA jag haft kan jag nu sudda bort. Det är helt klart ett gigantiskt land med gigantiskt mycket att erbjuda, oavsätt hur du reser :)
Har nu packat allt och väntar på en shuttlebus som ska plocka upp mig här i Washington Heights vid 15.00, 25 dollar men det får jag punga upp! Lite tidiigt men fanns inga senare bussar. Flyger vid 19.40 och beräknas vara i Köpenhamn imon vid 16 tiden.
Vi ses snart, tack för denna gången, uppskattar verkligen alla som läser bloggen eller bara kollar bilder :) Kolla gärna in sidan i framtiden!!
PussoKram
/basti
Måleriprojekt hos min värd Zev, extremt bra timing med mitt besök :P Inboxad cykel i väntan på hemresan!
Time square
Rustik kyrka
Starkeman
Greenwich village
Brooklyn från Williamsburg bridge
onsdag 8 juli 2009
Inne på andra veckan, NY!
Från 125th street, tre kvarter från mig i Harlem (ikväll)! En jäkla Jackson hysteri och komers i hela Harlem! Kolla på Youtube så kan ni se, vissa är rent depprimerade:P
Var också tvungen att skriva nått smörigt på den nu kända väggen, till ära för vår bortgångne!
Klassisk scen, tagen ur Chinatown (inte filmen!)
Trump International Tower
Tidningar från hela världen, hittade lokaltidningar från flera länder som inte borde finnas utomlands, Astoria i Queens!
34ave Astoria, Queens. Klassisk ställe i trakten.
Bild 1 från Empire State, blickar öst mot Queens på andra sidan East River
Bild två, blickar Norr mot Central-Park, Harlem och Bronx långt borta.
Bild 3, blickar mot väst och över Hudson River har vi Jersey City, New Jersey!
Bild 4, blickar söder mot Lower Manhattan (Financial district) och Brooklyn över vattnet till vänster, Frihetsgudinnan ligger till höger om skylinen.
Kroatisk kyrka i Hells Kitchen, Manhattan med min afro-amerikanske passande modell.
Kyrkan.
Hej alla barn!
Nu sitter jag ännu en kväll i Harlem efter en dag i staden.
Igår hade jag en ganska soft dag, dök runt och såg lite olika ställen på Manhattan, satt på cafe som vanligt, hängde i Central Park och Empire State Building.
Fick två nya i lägenheten igår, som alltid nån ny couchsurfare här, intressant att se vad det är för folk som slår sig ner här var dag:P
Stannar nog till Fredag eller Lördag hos Kasper och Erga, kan trots allt äta hur mycke jag vill då det ändå är gratismat i hela kylen, har egen nyckel och känner mig som hemma här nästan!
Har nån annan snubbe jag ska bo med, nån ryss eller nån sån, längre upp i Harlem!
Körde en hardcore Queens Tour idag, checkade egentligen bara den delen av Queens som jag tyckte verkade intressant. Queens är roligt nog den "staden" (med 2.5milj invå kan det få räknas som stad) med mest mixade människor från olika länder i hela världen, 150 olika nationaliteter. Eller som man ofta kan göra med engelskan, förenkla saker och ting så pass mycket mer från Svenskan, "the most diverse city in the world"
Queens är lite av en bortglömd stadsdel då man hittar mest medelklass och hus! Även tre stora flygplatser, Mets stadium, US open och museum.
Det är den absolut mest mixade staden i hela USA, sägs även gälla för hela världen, och helt ärligt, mer mixat har jag aldrig sett!
I vanliga fall är USAs städer extremt segregerade, här är det totalt tvärtom. 48% av invånarna är födda utanför USA! Det är den enda staden i USA där svarta har högre inkomst än vita!
Astoria som är den stadsdelen som är mest uppblandad och rolig att gå i består av den största grekiska communityn i New York, Kroater och Rumäner är också extremt många här, samt Egyptier,Italienare och folk från alla hörn i Sydamerika. Här finner man många som snackar indianspråk från sydamerika. Inte det klassiska mexarna, med andra ord.
Hörde för övrigt knappt engelska på gatorna och när jag väl hörde så var det med nån knagglig Grekisk brytning, eller nåt exotiskt.
Riktigt skönt område, lite som möllan i Malmö fast lite mindre mellanöstern style.
När jag var klar med Astoria efter fik hos greker och lite snack med indiska affärsgenier (:P, inte direkt) körde jag över en sväng till Chinatown och sen hängde jag runt på alla olika ställen på Manhattan och avslutade med en filosofisk kaffe i Central Park.
För övrigt är hela Harlem fortfarande utsmyckad med försäljare som alla försöker sälja Jackson prylar, hör konstant musik från honom och det sitter plakat på alla fasader. I princip högkonjuktur för det hemlösa, där många ser en chans till att få nått sålt, nån typ av merchandise :)
Ska käga nu,lTrash food är för jävla bra, röstar stenhårt för Dumpster diving i forts!
Kör en lugn Brooklyn tour imon, Williamsburg är destinationen, sägs vara bästa stället för shopping av vintage och allt vad det heter, nytt, ungt och populärt ställe som tar över från Manhattan mer och mer på många punkter, ska bli intressant då jag hört mycket gott om området. Då det är så stora avstånd och en del att se i Brooklyn så får det nog bli över två dagar!
Ja, sannerligen har han alltid att göra i New York, faboulös stad, speciellt när man tar sig bort från turistsnåren och kostymnissarna!
Heja Sverige!!
Godnatt/ Basti
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
